Tänk hur annorlunda livet hade varit om man inte alls levde för att göra andra nöjda? Om man bara tänkte på sig själv? Varje gång någon sagt "Du får välja mellan blabla och blabla.." Tänk om man då hade sagt Fuck you, och gått sin egen väg? Istället för att ta någons sida?

Jag menar, hur mogen är man om man kan säga upp vad man kallar "vänskap" för att en person umgås med någon en annan ogillar? Egentligen bryr jag mig inte, men jag tror på andra chanser, ibland behövs en tredje, fjärde och femte. Men man kommer inte någonstans genom att vara arg?

Jag kan inte räkna alla gånger jag varit osams med Nathalie eller Evve, men sånt hör till.
Vänner bråkar, vänner kan hata varandra, men är man vänner på riktigt så klarar man det.

Då kan man som mig och Nathalie tillexempel, inte ses på hur länge som helst. Men när vi träffas är det som att vi aldrig varit ifrån varandra. Det är äkta vänskap.

Vänskap är inte att säga "Om du umgås med henne är inte vi vänner" och sen radera folk från facebook.
Det är omoget, det är även omoget att ljuga, och jag är inte dum. Jag märker sånt.

Man ska aldrig lita på någon som säger "Jag trodde vi va vänner.." För när man använder den frasen vill man något, man vill antingen ha något eller förhindra något. Det är rätt kul egentligen, jag tänker på en speciell person nu som verkligen körde den stilen: "Jag trodde vi va vänner, du tänker väl för guds skull inte umgås med henne/honom?". Nu sa h*n inte det exakt med dom orden, men det va något i den stilen.

Två dagar efter jag träffat den personen tog personen som sagt det ovanstående bort mig från facebook och inte hört av sig sen dess.

Är det vänskap? - Isåfall klarar jag mig utan!